"Platsen är den mytomspunna Förbjudna staden i Peking: ett gigantiskt muromgärdat område fyllt av luxuösa palats och överdådiga trädgårdar och bebott av tusentals konkubiner och eunucker. Året är 1851 och det är ingen lyckosam tid i riket. Kina har förorat opiumkriget mot Storbritannien, Qingdynastin vittrar sönder och hovet har förvandlats till en isolerad och paranoid plats.
Hit anländer den vackra men utfattiga Orkidé för att bli en av kejsarens hustrur. Dock inser hon snart att hon måste bli sin egen lyckas smed för att överleva det inferno av intriger och ränksmideri som hovet utgör. Efter att ha utbildat sig i konsten att tillfredsställa en man mutar hon sig in i den kejserliga sängkammaren och en passionerad kärlekshistoria tar sin början.
När Orkidé blir mor till härskarens enfödde son borde framtiden vara tryggad, men istället tvingas hon uppbåda all sin politiska skicklighet och list för att rädda sig och sitt barn undan den hätska maktkamp som bryter ut när kejsaren plötsligt dör. Efter en dramatisk palatskupp bestiger Orkidé tronen som förmyndarregent, men Kina är ett rike i sönderfall och snart står det klart att hon är den enda som förmår hålla det samman."
Kejsarinnan Orkidé har beskrivits som ett episkt storverk om den sista kejsarinnan i Kina. Men att kalla denna berättelse för ett "episkt storverk" är allt att överdriva en hel del, i mitt tycke. Personbeskrivningarna saknar djup och som vanligt efterlyser jag mer diskussioner kring varför människorna är totalt i avsaknad av omtanke och empati. Det blir alldeles för svart eller vitt för att väcka mitt intresse. Dock är denna berättelse om den sista kejsarinnan mer nyanserad än den bild som ges av henne i Kina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar