Det var en gång en snövit björn av Margaret Greaves och Beverley Gooding är en mycket vacker och mycket sorglig kinesisk legend. Berättelsen handlar om hur pandorna fick sina svarta fläckar, om osjälvisk kärlek och vänskap. Boken rekommenderas för lite äldre barn, som inledning till ett samtal om döden.
tisdag 26 augusti 2008
Tema: Kina - En kinesisk legend
Det var en gång en snövit björn av Margaret Greaves och Beverley Gooding är en mycket vacker och mycket sorglig kinesisk legend. Berättelsen handlar om hur pandorna fick sina svarta fläckar, om osjälvisk kärlek och vänskap. Boken rekommenderas för lite äldre barn, som inledning till ett samtal om döden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag önskar att jag hade läst den själv innan jag läste den för dottern. Blev lite svårt att förklara allt om döden precis innan läggdags. Men bra är den!
SvaraRaderaJa det är ju lite svårt att prata om oförberett vid läggdags. Hur mycket tror du din tjej förstod? Hon är väl lite drygt tre?
SvaraRaderaÅh, den här boken har min mormor. Jag brukade läsa den när jag var liten, den är så vacker och sorglig. Vad glad man blir att se att någon annan märkt den också, ingen jag har pratat med har hört om den.
SvaraRaderaMin tjej pratar mycket om döden just nu. Tror att hon förstod en hel del. Kanske inte först när jag försökte mörka slutet och sa att björnen blev "sjuk och försvann". "Mamma, dödde han", sa hon då. Inte lätt att mörka för ett barn :-) Men nu väntar jag nog med att läsa den igen tills hon blir lite större.
SvaraRaderaSå kul för mig också att träffa ngn mer som tycker om boken Silverlining.
SvaraRaderaMin lilla har ännu inte alls kommit i kontakt med döden, förutom att hon gillar när jag dödar flugor...
Jag läste den när min son var för ung för den. Jag kommer fortfarande ihåg mina bortförklaringar och försök till avledningar... den är så förrädisk lugn och vacker så jag såg inte riktigt vart den var på väg!
SvaraRaderaJohanna aka bokidioten
Jag blev också lite ställd när jag kom till slutet, men som tur var läste jag den för mig själv. Lillan får vänta några år.
SvaraRadera