Klassiska kvinnor - Victoria Benedictsson

Victoria Benedictsson föddes, som Viktoria Bruzelius, år 1850 i byn Domme i Skåne, och hon växte upp i ett lantbrukarhem. Fadern var utåtriktad och sällskaplig, men oekonomisk. Föräldrarnas äktenskap beskrevs som det tjugoåriga kriget. Viktoria visade tidigt prov på konstnärlig talang och ville studera konst. Fadern lovade henne att få studera, men löftet infriades inte. I besvikelsen över detta, och för att komma bort från föräldrarnas inflytande, gifte hon sig vid 21 års ålder med den då 49-årige postmästaren Christian Benedictsson i Hörby. Han var änkling och Victoria blev styvmor till fem barn. 1873 föddes dottern Hilma. Victoria hade svårt att fördra dottern, då hon i hög grad liknade fadern. Under den andra graviditeten sägs Victoria ha gjort ett självmordsförsök och detta ledde till att barnet avled ett par dagar efter födseln. Senare drabbas Victoria av en benhinneinflammation som invalidiserade henne och hon gick på kryckor resten av livet.

Victoria avskydde sitt liv som gift, hon led av samvetskval och depressioner. Arbetet på postkontoret gav henne dock en viss frist och möjlighet att skriva ned sina funderingar. Hon kallade sin dagbok ”gamle Ernst” och i den fick hon utlopp för tankar om livet, äktenskapet och samhälleliga orättvisor. Under pseudonymen ”Ernst Ahlgren” publicerades senare hennes verk.

Med romanen Pengar (1885) gjordes den litterära debuten. I denna berättelse övertalas en ung och omogen flicka att gifta sig alltför tidigt med en förmögen godsägare. Så småningom bryter den unga hustrun upp från ett kvävande konvenansäktenskap, till förmån för självförverkligande. I utvecklingsromanen Fru Marianne (1887) förändras den bortskämda flickan som helst vill läsa romaner till en präktig husmor på landet. Här beskrivs i stället en utopisk bild av äktenskapet som harmoniskt och jämlikt. Denna bok blev Victorias egentliga genombrott och hon anses vara en av de främsta av 1880-talets realistiska författare.

Victoria blev snabbt känd i litterära kretsar i Stockholm och Köpenhamn. I likhet med många författare sökte hon uppmärksammas av den viktige danske litteraturprofessorn och kritikern Georg Brandes. De träffades 1886 och Victoria blev lidelsefullt och hängivet förälskad. Hon var dock bara en i raden av kvinnor för honom. 1888 begick Victoria självmord på ett hotellrum i Köpenhamn. Många faktorer tros ha samverkat och lett till självmordet, måhända var Brandes' avvisande den utlösande faktorn. Victoria beskrivs som en skör själ som slets mellan längtan efter frihet och behov av kärlek och trygghet. Situationen för de kvinnliga författarna under 1880-talet var påfrestande, de möttes av ständiga motgångar. Victoria var också mycket olycklig i sitt äktenskap och med det inskränkta liv hon tvingades leva i Hörby.

Victorias dagböcker Stora boken (1978-1985) finns utgivna i sin helhet. Här kan man läsa om livet i Hörby och om kärleken till Georg Brandes. Efter Victorias självmord beskrev August Strindberg henne som sedeslös och hycklande och hennes död som en ”skymf mot den hederlige man (d v s maken) som aldrig haft annat fel än att älska henne troget och förlåta henne fast hon rövat hans ära.” Det sägs att Victorias självmord inspirerade Strindberg till Julies självmord i Fröken Julie.

Själv uttryckte Victoria det så här:

”Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!”

Information hämtad från Petra Peterson i Röster i Radio och Catrin Villaume Fägerstrand Östgöta teatern.