Klassiska kvinnor - Emilie Flygare-Carlén

Emilie Flygare-Carlén föddes som Emilie Smith i Strömstad 1807. Hon var yngst av fjorton syskon, fadern var handlare och sjökapten. Hemmet var välbeställt och redan som tolvåring fick Emilie följa med sin pappa på fraktresor längs Bohuskusten. Vid sjutton års ålder fick hon ansvara för en egen båt. Emilie visade tidigt att hon hade väl utvecklad fantasi och ett gott intellekt. Hon trivdes med att vara för sig själv och hon befolkande sin värld med fantastiska bilder och föreställningar.

Emilie gifte sig år 1827 med läkaren Axel Flygare. Paret fick fyra barn tillsammans, dock överlevde endast två av dem spädbarntiden. 1833 blev Emilie blev änka. En kort tid senare trolovades Emilie med juristen Jakob Reinhold Dalin, vilken beskrivits som hennes enda stora kärlek. Hon blev havande, men innan bröllop hunnit stå avled Dalin hastigt. 1836 föddes dottern Rosaura, som adopterades av Dalins släktingar. Samma år avled dottern Mimmi.

Det var efter år 1836, efter ovan beskrivna tragiska händelser, som Emilie inledde en seriös författarkarriär. 1838 gavs den första romanen Valdemar Klein ut under pseudonymen Fru F. Emilie skrev för att överleva, men kanske också för att förverkliga något alldeles eget. I Minnen av svenskt författarliv uttryckte hon det så här:

”Jag hade mognat i allvarlig mening, jag hade vistats i olika provinser och kommit i beröring med många samhällsklasser. Jag hade lärt mig känna och lida med andra. Jag skulle således icke fantisera ihop min bok, jag skulle taga den ur livet.”

Emilie blev snabbt framgångsrik och hon flyttade till Stockholm, där hon gifte sig med Johan Gabriel Carlén. Hon kunde nu försörja sig och sonen på sitt skrivande. Den första skärgårdsromanen Rosen på Tistelön (1842) gjorde stor succé. Därefter följde en lång rad romaner i skärgårdsmiljö som blev mycket populära. Hon lockade läsarna med spännande intriger, intressanta personporträtt och färgstark miljö. Den självbiografiska Skuggspel, en krönika om Strömstad, blev Emilies sista betydande verk.

Emilie var pionjär i sitt val av ämne och miljö, i sin framsynthet och i sin moraliska hållning. Hon skrev om det landskap och de verksamheter hon var förtrogen med. Vid den här tidpunkten tog romanläsandet fart, och läsarna var i hög utsträckning kvinnor. Ofta ägnade man sig åt högläsning, och då var Emilies spännande romaner idealiska. Emilie hade bestämda åsikter, men budskapet i böckerna blir aldrig viktigare än själva berättelsen. Hon ville t ex införa allmän folkskola och hon ogillade dödsstraffet. Dessa och andra viktiga teman vävdes in i berättelserna, utan att de tog överhanden.

Sonen Edvard avled i hemmet år 1852, vid 22 års ålder. Efter pojkens död var Emilie förkrossad av sorg och hon skrev inte på sju år. Hon blev änka 1875, och hon överlevde alla sina barn. Emilie avled 1892 och var då ruinerad efter en felslagen spekulation.

Information hämtad från Dagens visa, Wikipedia och Strömstads museum.