Åren som vuxen hemmadotter präglades av tristess. De flesta flickor fick ingen högre utbildning under 1800-talet, lagom bildning ansågs vara bäst. Kvinnans lott var att gifta sig och få barn. Selma vantrivdes med hushållsbestyr och sömnad och längtade efter att läsa och skriva. Kvinnans villkor hade dock börjat förändras under Selmas uppväxt. Ogifta kvinnor hade blivit myndiga och fler möjligheter att studera hade öppnats. 1882 började Selma vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm, mot faderns vilja. För Selma var det en befrielse att komma bort från hemmet. Hon lämnade den traditionella könsrollen och kom att ingå i kretsen av intellektuella kvinnor som i hög grad påverkade de kulturella och politiska sammanhangen under det sena 1800-talet. Barndomshemmet präglades av tilltagande förfall. Fadern var alkoholiserad och hade stora ekonomiska bekymmer. Under de närmaste åren avled fadern och Mårbacka såldes.
Efter avslutad utbildning fick Selma tjänst vid en flickskola i Landskrona. Hon trivdes med sitt arbete och hon uppskattades av eleverna. Selma bodde vid denna tidpunkt tillsammans med sin mor. 1891 debuterade Selma med romanen Gösta Berlings saga, en fantasifylld äventyrlig skröna om livet i Värmland. Boken hade blivit färdig efter ett års tjänstledighet från skolan, som betalades genom ett stipendium av Fredrika-Bremer-förbundets grundare, Sophie Adlersparre. Boken fick ett svalt mottagande av kritikerkåren då den stod i skarp kontrast till det rådande realistiska idealet. Först sedan den danske litteraturkritikern Georg Brandes lovordat romanen blev Selma Lagerlöf erkänd som författare och kunde ägna sig helt åt sitt skrivande.
I mitten av 1890-talet lämnade Selma sin lärarinnetjänst och flyttade till Falun. Hon försörjde sig då helt på sitt författarskap. Vid denna tidpunkt träffades Selma och Sophie Elkan och det mötet blev livsavgörande för båda kvinnorna. De blev förälskade i varandra, dock kunde inte Sophie tillåta att deras relation blev fysisk. Vid den här tiden bodde kvinnor ofta tillsammans av ekonomiska och sociala skäl. Kvinnors sexualitet förknippades med äktenskapet, begreppet lesbisk fanns ännu inte i det allmänna medvetandet. Asexualitet var för kvinnor en dygd. Kring sekelskiftet kom sexualiteten mer i fokus och homosexualitet lanserades som begrepp. Selma och Sophie skickade tusentals brev till varandra där man kan följa deras samtal om kärleken, skrivandet och politiska frågor. Sophie tog även med sig Selma på ett flertal längre resor i Europa och Mellanöstern.
Böckerna Jerusalem (1901 - 1902) gavs ut efter en av dessa resor, och med dessa vann Selma internationellt erkännande. I Jerusalem gestaltas några av de teman som ofta förekommer i Selmas alster, teman som kärlekens och trons makt, skuld och försoning, kärleken till hembygden och vikten av ett arbete väl utfört. Liksom i ett flertal andra romaner ger Selma här prov på sunt bondförnuft, innerlig Gudstro samt vidskeplighet. I Selmas berättelser har huvudpersonerna ofta ett mycket brett känslomässigt register, de slits mellan sina önskningar och sin vilja att leva rättrådigt.
År 1898 mötte Selma Lagerlöf sin andra kärlek, Valborg Olander. Hon var lärarinna och politiskt aktiv i kampen för kvinnors rösträtt. Liksom Sophie kom Valborg att följa Selma genom livet. I brev till båda kvinnorna bedyrade Selma sin kärlek. I förhållandet till Valborg fick Selma utlopp för sin fysiska längtan. Dessutom hjälpte Valborg Selma med en mängd praktiska saker som att läsa korrektur och ordna bankaffärer. Innehållet i sina böcker diskuterade Selma med både Sophie och Valborg.
I början av 1900-talet ombads Selma att skriva en läsebok om Sveriges land för folkskolan. 1906 utgavs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Den blev en oerhörd framgång, och kom att läsas av generationer skolbarn. Berättelsen handlar om den olydige och själviske bondpojken Nils som förvandlas till en pyssling och reser genom Sverige ridande på en gås. Under färden mognar han och blir klok och ödmjuk.
Selma erhöll Svenska Akademiens stora guldmedalj 1904. Tack vare sina stora litterära framgångar kunde Selma 1907-1909 återköpa Mårbacka. I början användes huset som sommarbostad, men efter en ombyggnation blev herrgården ännu en gång hennes hem. 1909 stod Selma på toppen av sin karriär och fick motta Nobelpriset i litteratur ”på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom, och den framställningens själfullhet, som präglat hennes diktning”. 1914 blev Selma, som första kvinna, ledamot av Svenska Akademien.
På ett samhälleligt plan engagerade sig Selma för kvinnlig rösträtt. Hon höll högtidstal vid en internationell kongress för kvinnlig rösträtt i Stockholm 1911 och kommenterade att ”det är nog den väldigaste revolution som skakat världen”. När kvinnorna år 1919 äntligen erhållit den efterlängtade rösträtten, höll Selma åter tal. I hennes offentliga framträdanden uttryckte hon dock mindre radikala åsikter än vad hon visade i sin privata korrespondens.
Den 16 mars 1940 avled Selma i sviterna av en hjärnblödning och lunginflammation.
(Information hämtad från Selma Lagerlöf-sällskapet och Eva Helen Ulvros i Populär Historia.)
